En dag per år – vill jag inte vara svensk

Jag är i det stora hela ganska stolt över det land jag är född i och där jag bott större delen av mitt liv.  Att vara svensk och tillhöra den etniska gemenskap som finns i Sverige är förknippat med trygghet och positiva känslor.  Så är det för mig och säkert för de flesta av oss svenskar. Ändå var min  svenska identitet och min kärlek till svenska seder och traditioner aldrig så stark som under de arton år då jag bodde utomlands.

Men så kommer den där dagen varje år kring nyår då jag, alltid lika oförbredd, sätter kaffet i halsen när jag slår upp morgontidningen. Långa listor med siffror på länsbornas årsinkomster upptar både första sidan och hela mittuppslaget.  Alla tänkbara indelningar av människor i företagare, chefer i kommuner, landsting och stat kopplat till taxerad inkomst. Ja, vissa människor utpekas till och med tillhöra  en alldeles särskild kategori med namnet millionärer. Ve och fasa, ska man nu skämmas för att vara millionär eller döljer sig outtalat en slags avundsjuk beundran för dem som inte varit smarta nog att i taxeringskalendern dölja delar av sina inkomster.

Detta är den dag varje år då jag inte förstår mitt land och dess journalister. Ja, ärligt talat skäms jag den dagen över att vara svensk. Alla de övriga 364 dagarna är jag stolt. Jag är även stolt över offentlighetsprincipen i vårt land som gör det möjligt för alla att ta del av samtliga medborgares inkomster. Det ger en öppenhet och  transparens i samhället som har många fördelar. Men vad vill  journalister och media uppnå med att publicera dessa uppgifter? Och varför gruppera och kategorisera medborgarna, även i Jämtland och Härjedalen, utifrån de pengar de har angivit till skattemyndigheten.

Nej, det är alla som ansvarar för länets mediavärld som bör skämmas! Som liberal vill jag i första hand se människan som en individ, inte tillhörig en grupp utifrån kriteriet hur mycket  pengar man tjänar. Vilket budskap vill man då förmedla i de tidningar som publicerar dessa listor?  Sverige tillhör de länder i världen som har den högsta fördelningen av inkomster mellan människor. Vi har alltså internationellt sett de minsta inkomstskillnaderna i västvärlden. Vi är samtidigt det enda land jag känner till, rätta mig om jag har fel, som publicerar inkomstlistor i media. Hänger detta ihop? Är det för att hänga ut de personer som har oförskämdheten att tjäna mer pengar än andra? En av vårt lands mindre smickrande företeelser är ”den kungliga svenska avundsjukan”. Jag tror inte att publiceringen av inkomstlistorna dämpar denna avundsjuka.

Det är inte bara att jag inte förstår syftet med inkomstpubliceringen. Jag tycker inte att den hör hemma i ett demokratiskt framtidsinriktat land som vårt land. Min önskan är att få vara stolt över mitt land alla 365 dagar per år.

Fängelsebygget i Östersund som kom av sig

Löftet om att bygga ett nytt fängelse i Östersund gav hopp om nya efterlängtade arbetsplatser. Det var i samband med beslutet om försvarsnedläggningarna 2004 som Ulrika Messing (S) i den dåvarande regeringen lovade ett fängelse i kompensation för de två regementen som skulle försvinna.   

Löftet togs först på allvar och staten satsade ett antal miljoner på projektering av bygget som skulle placeras i Torvalla. Allteftersom åren gått har byggstarten skjutits upp med alltmer oförståeliga argument som förklaring. Under fjolåret ökade tvivlen på avsikterna att fullfölja bygget. Röster höjdes för att den nuvarande alliansregeringen hade gått emot att bygga fängelse i Torvalla. Faktum är dock att inget beslut i frågan tagits av denna regering.

Vad hade hänt med det storstilade löftet? Jo, det har visat sig att socialdemokraterna uttalat sitt löfte utan beslutsunderlag och finansiering. Den förra regeringen gav aldrig något formellt uppdrag till Kriminalvården att bygga en anstalt i Östersund. Kvarstår då Kriminalvårdens ansvar att avgöra var anstalter och häkten bör placeras, inom de ramar som riksdag och regering betsämt.  Tydligt är att Kriminalvården som myndighet ännu inte bedömt att Östersund är den bästa platsen för ett nytt fängelse. 

Vilken lärdom kan vi dra av detta? Jo, att inte alla politiska löften som ges är väl förankrade och har för avsikt att uppfyllas. Det är medborgarnas svåra uppgift att avgöra vilka partier som håller sina löften. För att travestera  Evert Taube i visan Västanvind: ”det givas många löften men hållas ganska få – vissa regeringar kan vi inte lita på”!

Staten bör ta ansvar för hela Sverige

Det är för dyrt att flytta statliga myndigheter från huvudstaden till andra städer i vårt avlånga land. Det konstateras i en granskning av riksrevisionen nyligen. Flytten av Konsumentverket till Karlstad och Statens folkhälsoinstitut till Östersund som kompensation för de 2004 beslutade nedläggningarna av försvarsförband blev dyrare än beräknat.

Detta tas nu som intäckt för att behålla alla statliga myndigheter i Stockholm, av ekonomiska skäl, enligt journalister på DN (ledarsidan 23 dec). Ja, där argumenterar man till och med för en återflytt av Boverket till Stockholm på grund av bristande kompetens i Karlskrona. Resonemanget tycks bygga på uppfattningen att kompetens vore avhängigt av regional placering.  Dessutom tycks plötsligt kostnader för flytt inte vara lika betungande när flyttlassen går i riktning mot huvudstaden istället för ut mot andra städer i landet.

Hur vore det om staten från början hade haft ett decentraliserat perspektiv på Sverige med en självklar spridning av alla statliga myndigheter som inte är direkt kopplade till regeringsmakt och rikets styrning och säkerhet? Då hade man inte behövt slösa pengar på omflyttningar utan i lugn och ro kunna bygga upp kompetens och effektivitet för det statliga myndighetsutövandet med en jämn fördelning över hela landet.  Tyvärr har vi av tradition en starkt centraliserad stat som inte varit så förutseende i sin planering för ett sammanhållet Sverige med levande landsdelar från norr till söder. 

Det är därför desto viktigare att vi idag bejakar och stödjer de utflyttningar av myndigheter och verk som ägt rum de senaste tjugo åren. Man bör utvärdera de positiva regionala effekter av ökad tillväxt och kompetens  som dessa statliga jobb har medfört.  Det är dags att staten tar ett ökat långsiktigt ansvar för hela vårt land genom att aktivt fördela sina myndigheter utanför huvudstaden.